2014-02-17

Dagens fail

Christopher: Ska du på Networking-kvällen på onsdag?
Jag: Ja, ska du?
Christopher: Ja. Kul, då är vi flera som ska gå!
Carro: Åh, ska ni på Networking-kvällen?
Jag: Ja, ska inte du?
Carro: Nä, jag glömde ansöka i tid.
Jag: ...
Jag: Var man tvungen att ansöka???

Så jag ska uppenbarligen inte alls gå på nån networking-kväll på onsdag.

2014-02-09

Lilla mamma

Här sitter jag, en söndagseftermiddag, med ett fullspäckat schema och åtaganden som tar upp all min vakna tid. Det som går igenom huvudet just nu är inlämningar, deadlines, framtidsplaner, examen, potentiella arbetsgivare, ekonomi-tänk, semesterplaner, osv, osv. Jag är mitt uppe i att leva mitt liv där dagarna flyter in i varandra och tidsuppfattningen är lika med noll. Och jag mår bra. Jag tycker om mitt liv. Jag tycker om vart mitt liv är på väg. Och jag inser att inte en tanke har lagts på att idag, söndagen den 9:e februari, är det fem år sen du lämnade oss.

Men så fort den insikten slår är det som att mitt liv stannar upp igen. För vart är du i allt mitt planerande? Vart är du i alla mina tankar om framtiden? Vart är du när jag lever och mår bra? Tanken var ju att du skulle vara med mig i alla de här stegen i mitt liv. Du skulle finnas där och vara stolt över mig. Du skulle ge mig råd. Du skulle stötta mig.

Du skulle bara vara.

Men du är inte. Du är borta. Och jag har lärt mig att leva utan dig. Och jag mår bra. Jag har fått det att fungera. Men det betyder inte att du är bortglömd. Det betyder inte att du inte saknas. Det betyder inte att varje gång jag kommer på att du inte är här så öppnas samma hål i mitt hjärta som skapades den där dagen för fem år sedan. Och att jag just nu inte vill något annat än att lägga ner skolarbetet, lägga ner projektarbetet, lägga ner tankarna om framtiden och bara åka hem och gömma mig under sängen tills världen där du fanns kommer tillbaka.

Jag saknar dig lilla mamma, och jag skulle göra vad som helst för att du skulle få finnas i mitt liv igen.