3 månader senare

Nä men oj, jag gick och skaffade mig ett liv och vips blev bloggen lidande igen. Vad ovanligt. Inte för att jag tror att bloggen lider särskilt mycket egentligen. Tror att alla mina en läsare (det är du Alexandra) känner mig tillräckligt väl vid det här laget för att inte förvänta sig nån kontinuitet på det här stället.

Men så vad gör jag då här? Efter tre månader av tystnad.

Kan vara så att jag försökte gå och lägga mig extratidigt ikväll så jag kunde få en ordentlig natts sömn för första gången på en vecka. Och det kan vara så att jag legat och vridit och vänt mig i sängen i två och en halv timme utan att lyckas. Och det kan vara så att jag nu hatar på precis allting i hela världen för jag pallar inte ligga ensam med mina tankar en sekund till och måste få ur mig lite av min frustration.

Det är då du lilla bloggen är så bra. För hit kan jag komma och få ur mig både tankar och aggressioner på en och samma gång. Det ena genom att bara skriva alla konstigheter som dyker upp i huvudet, och det andra genom att slå lite extra hårt på tangenterna. Jag vet, det låter fjuttigt, men det funkar. Så himla bra.

Så. Status? Klockan är 00.06 denna otroligt härliga måndagkväll. Och jag har alltså försökt somna sen ca 21.34 ikväll. Läste lite bok. Kunde inte somna. Lyssnade på Vänner. Kunde inte somna. Tänkte lite tankar. Kunde inte somna. Slutade tänka tankar. Kunde inte somna. Tittade på Vänner. Kunde inte somna. Skrev till Emma. Inget svar. Pratade med Negar. Hon ville ringa upp senare. Gick ut på verandan. Det var kallt.

Världen är kall. En kall, mörk, dyster plats. Det är vad världen är. Och med det sagt tänker jag göra ett sista försök att sova.

Att betraktas som ett passivt objekt istället för ett aktivt subjekt är att objektifieras

Sjukt intressant artikel om
kvinnors vs mäns roller på film  >

1 dag kvar

RASTLÖS

6 dagar kvar - seg start

Efter ett mail-samtal från nya chefen har vi kommit överens om att jag jobbar min första dag på tisdag nästa vecka. Så det är fortfarande 6 dagar kvar tills nya livet, med nya rutiner, nya människor och ny dygnsrytm börjar. Och det är väl helt okej, men fan vad galet rastlös jag är efter att varit "ledig" i flera månader.

Har inte alls mycket planerat i veckan så försöker desperat hitta saker att fördriva sista tiden med. Speciellt om jag ska lyckas med min strävan att gå upp i ottan hela veckan. Nu i förmiddag är planen att jag ska ta mig upp och åka till Alexandra. Men även om klockan ringde för 45 minuter sen så ligger jag fortfarande kvar i sängen. Väldigt trött. Och jävligt kall!

Men, men, nu börjar magen kurra, så det blir till att lämna sängens sköna famn och röra mig mot kylskåpet för att fylla kroppen med energi inför denna nya dag.

7 dagar kvar

Klockan är snart halv elva denna nya måndagförmiddag och jag har redan varit vaken i över två timmar. Och ja, jag är ledig. Med absolut ingenting inplanerat förrän senare ikväll. Jag är uppriktigt förvånad över mig själv och att det var så enkelt att gå upp när klockan ringde tio över åtta.

Men så kommer det få vara nu den här veckan. För om inte mindre än sju dagar så börjar det nya livet. Arbetslivet. Nio till fem. Måndag till fredag. Inga undantag. Så för att det inte ska komma som en chock när jag behöver ställa klockan på 06 nästa måndag ska jag ta den här sista veckan av frihet och försöka få min kropp att inse att det är okej att gå och lägga sig före tolv på kvällarna och gå upp före åtta. (Även om tanken på att folk går och lägger sig klockan tio på kvällarna fortfarande känns helt absurd.)

Så uppgiften denna vecka är därför att ställa klockan supermegatidigt varje morgon, och faktiskt gå upp då, oavsett hur länge jag varit vaken kvällen innan. Så jag slipper gå runt som en zombie sen om en vecka och faktiskt kan vara lite trevlig och fokuserad på nya jobbet.

Och idag gick det alltså hur bra som helst. Har till och med hunnit vara ute på en morgonpromenad i snörusket:

#tbt

Den här pinglan har jag hängt med senaste
dygnet. Mkt välbehövd kvalitetstid <3

<3

"Equality for women is progress for all."

2015 - dag 1

Jag avslutade alltså år 2014 med att bli fullkomligt golvad av känslor. Kulmen nåddes på nyårsafton när mina hormoner måste gått bananans och jag fick använda varje gnutta av självkontroll till att inte sätta mig ner mitt i restaurangen och brista ut i gråt.

Nyårspasset på CC passerade trots detta relativt snabbt och händelselöst förbi och de första morgontimmarna på året spenderades med Emma, Yazna och Tina och champagnefrukost på jobbet. Somnade sedan 09 i morse för att gå upp fem timmar senare och pallra mig tillbaka in till stan hem till Minna för plock-middag och tjejsnack med tjejerna.

Välbehövd kvalitetstid, definitivt. Men inget har ändrats och det som för en vecka sen var känslor av lycka, glädje och hopp inför det nya året har nu ersatts av uppgivenhet, sorg och apati.

Helvete.

Livsråd

"Bli inte för överväldigad av möjligheterna. Ta ett steg i taget. Kolla vart du är just nu, klura ut vilka riktningar som känns som att du skulle vara sann mot dig själv om du tog ett steg i dem. Beräkna det minsta enskilda steget du kan ta som gör meningsfull och positiv skillnad i ditt liv, och ta ett steg i den riktningen. När du står där, repetera processen."