2010-10-24

Fjärde gången gillt?

Jag skrev högskoleprovet idag för fjärde gången. Hade höga förhoppningar då jag höjt mina poäng med 0.1 varje gång jag skrivit det tidigare. Har till och med hunnit gå och tänka att om jag höjer mig med 0.1 poäng den här gången så tror jag inte jag tänker skriva det nåt mer. Då känner jag mig nöjd liksom.
Tyvärr tror jag inte det blir så. Kollade upp mina provsvar tidigare ikväll och blev faktiskt lite besviken. Hade bara bättre provresultat på en av de fem delproven jämfört med förra året. Och de fyra där jag fick lägre resultat, var det ganska mycket lägre än sist. Visst, de officiella provsvaren kommer inte ut förrän om en månad så man vet ju aldrig, det kanske gick okej ändå. Men jag är ganska säker på att det inte kommer bli nån höjning för min del.
Ja, ja... Det är bara på'n igen. Jag får ge det en till chans till våren igen. Då kanske man till och med ska försöka plugga till det för en gångs skull. Och även om det inte skulle gå bättre då så är mitt senaste resultat av högskoleprovet inget att skämmas för. Det kanske till och med är nåt jag tänker vara stolt över...

2010-10-22

Vad konstigt det känns att komma hem till en tom lägenhet

Jag är inte van att vara ensam hemma på kvällarna. Sen vi flyttade ihop är det ju jag som varit borta på kvällarna och Steve som legat och sovit när jag kommer insmygandes efter jobbet. Ikväll är det helt plötsligt ombytta roller. Nu är det jag som ligger i sängen före tolv på grund av tidig morgondag och han som jobbar stängning inne i stan. Jag måste erkänna att det känns lite tomt.
Och än en gång kommer jag på mig själv med att bli förvånad över att jag saknar honom. Jag trodde det var meningen att man skulle tröttna på varandra när man bodde ihop; att man skulle bråka om smutsiga kalsonger och vems tur det är att diska. Inte trodde jag att jag skulle ligga ensam i sängen en fredagkväll och sakna mannen jag bor med...

2010-10-15

Dags att dra igång en strejk?

De senaste veckorna har jag kommit på mig själv med att tänka mer och mer på mina, och mina kollegors, rättigheter på jobbet. Jag har märkt att ju längre jag jobbar desto fler saker upptäcker jag att man borde göra (att ledningen borde göra) för att ta hand om de anställda.
Det är ett faktum att 98% av alla som jobbar på V sliter rumpan av sig för att göra ett bra jobb och 98% av oss gör det för en skitlön. Visst, det är restaurangbranschen vi jobbar i och den har aldrig varit speciellt generös vad gäller löner och förmåner, men då har man i alla fall haft dricks som väger upp för det. Jag fick min första dricks för en månad sen, då hade jag jobbat på V i åtta månader och dricksen jag fick låg på 900 kr. Om vi räknar lite närmare kan vi se att det blir lite över än en hundring per månad och det i sin tur blir ca 7 - 8 kr per arbetspass. 8 kr! Förstår ni hur lite det är??? På mitt förra jobb, som var en liten förortspub där det inte alls dricksades särskilt mycket fick jag ändå ihop en två- trehundra spänn en lördagkväll. Och nu när jag jobbar på ett mångmiljonföretag som finns i 40 länder över hela världen så får jag 8 kr per kväll. Det är ju helt sjukt!
Och nu går mina tankar så här; att om ett ställe som V, där orden "serviceinriktad" och "glädjespridare" är femtio procent av det de räknar som sin värdegrund inte kan ge sina anställda mer i lön, då får de banne mig se till att kompensera oss på nåt annat sätt. Man kan inte kräva att ens anställda ska gå runt och vara snälla och glada och trevliga och le hela tiden och alltid vara på sitt bästa humör om man inte hjälper dem och ger dem nånting tillbaka. Vad sägs om att erbjuda dem en massage nån gång i månaden för att lindra deras ömma kroppar som de sliter ut varje dag. Och varför inte fixa fram nåt bra erbjudande där de kan köpa bra arbetsskor och arbetskläder som gör att de inte behöver dra av flera tusen om året från deras redan låga inkomst på utslitna skor och kläder. Eller varför inte bara bjuda dem på ett par öl nån gång i månaden som tack för att de gjort ett bra jobb. Det kan inte vara så svårt. Eller?
Det är nästan så jag känner för att dra igång en strejk när jag sitter och varvar upp mig själv så här. Vad tror ni de skulle göra om de nästan 200 anställda på V helt plötsligt bestämde sig för att inte dyka upp på jobbet en dag? Jag tror inte ens vi skulle behöva gå så långt, vi skulle helt enkelt bara kunna sluta att vara glada och trevliga på jobbet ett tag så får vi se hur lång tid det tar innan gästerna börjar avta. Och när de slutar komma med sina fulla plånböcker, då kanske cheferna äntligen inser hur viktiga vi är för företaget och att det kanske skulle löna sig att värna lite mer om oss.

Nu när jag fått ur mig det där måste jag passa på att ge en mega-cred till alla mina underbara medarbetare på V. De kan vara de i särklass bästa kollegor en flicka kan ha (och pojke också förstås). Och jag är säker på att alla skulle hålla med mig när jag säger att den största anledningen till varför vi alla orkar stå där med ett leende på läpparna varje dag (eller ja, nästan i alla fall - vi är trots allt bara människor) är tack vare människorna vi jobbar med. Det är i alla fall ni som gör att jag orkar, och det tackar jag er för varje dag.

2010-10-11

Carolinsk terapi 101

För ett par timmar sen satt jag och fixade med ett så kallat personligt brev (ni vet, ett sånt man måste skriva när man ska söka jobb). Jag gick igenom allt som stod i annonsen, jag läste massa tips på nätet och jag diskuterade lite med mannen här hemma. Men trots allt förarbete gick det ändå käpprätt åt skogen när jag väl satte mig ner för att skriva. Meningarna kom inte fram så som jag ville och vissa blev inte ens avslutade för min hjärna fick idétorka mitt i. Jag blev sjukt frustrerad!
Och det här är inte första gången det har hänt, de få gånger jag satt mig ner för att verkligen skriva nånting de senaste månaderna, oavsett om det varit ett mail eller ett inlägg i den gamla bloggen, så har jag haft jättesvårt för att få ihop nånting konkret och faktiskt känna mig nöjd med det jag skrivit. För er som inte vet det så har jag alltid känt en viss stolthet över att jag kunnat uttrycka mig bra "på papper" så att säga. Och jag har använt skrivandet som en typ av terapi ett flertal gånger i mitt liv och när det kändes som att den förmågan helt plötsligt gått upp i rök, då blev jag ledsen. Jätteledsen. Så ledsen att jag var tvungen att lägga ifrån mig datorn och ta mig ut i friska luften och rensa tankarna lite.
Det var då jag insåg vad jag måste göra. Jag måste börja blogga igen. För trots att jag kanske inte känner samma intresse av att dela med mig av mitt liv på samma sätt som jag gjorde förut, så finns det fortfarande en liten del av mig som faktiskt behöver själva skrivprocessen.  Processen av att sitta framför en dator och fundera lite och skriva lite och tänka lite och skriva lite till och tänka lite mer och radera och skriva om och så fundera ännu lite mera och... Ja ni fattar. Allt det gör att jag känner mig lite klarare i huvudet. Och om det finns nåt som gör att jag kan rensa lite bland alla dessa snurrande tankar, ja då jäklar tänker inte jag vara den som slänger bort det.
Jag tänker alltså se det här som en början till en ny terapi-session. Ni är varmt välkomna att iaktta (eller delta om ni hellre vill det) i de olika delarna så får vi se om vi inte kan få ordning på den lilla hjärnan till slut.