37 dagar

Så många dagar har jag kvar här på andra sidan Atlanten.

Känns skönt och vemodigt på samma gång.

Det är klart att det känns tråkigt att min tid här snart är över och att jag kommer bli tvungen att säga hej då till livet jag har skapat här. Men samtidigt ska det bli himla skönt att komma tillbaka till den svenska vardagen igen. Till MIN vardag. För fy fan vad jag inte har haft nån lugn och ro här borta. Tror inte jag haft en ordentlig Carro-dag på alla mina tre månader här. Och mitt psyke är inte gjort för sånt. Att leva med andra människor 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Med förväntningar om att man ska uppleva nya saker hela tiden. Ha kul hela tiden. Man får ju inte slösa bort den korta tiden man har här! Och samtidigt hinna plugga och prestera på det. Det blir rätt påfrestande efter ett tag.

Å andra sidan har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv tack vare det intensiva livet här. Vad jag klarar. Vad jag inte klarar. Vart mina gränser går. Hur jag uppfattas av andra människor. Hur jag uppfattar mig själv. Vad jag behöver för att känna mig trygg. Vad jag behöver för att kunna prestera. 

Jag tror jag kommer se tillbaka på de här månaderna av mitt liv som väldigt omtumlande månader. Men som ändå varit otroligt lärorika och som kommer ha gett mig ny uppskattning för mitt liv hemma och alla människor jag har i det.

Så. Jag tänker ta vara på de 37 dagar jag har kvar i det här landet. Men efter det är jag mer än redo att komma hem och ta mig an nya utmaningar i mitt älskade Stockholm, med min älskade familj och mina älskade vänner. Jag saknar er allihopa.