Jag har inte uppdaterat så mycket under min tid här i London så det är inte konstigt om ni inte fått höra något om min säng än. Men eftersom det snart är tid att lämna det här stället så vill jag ägna några rader åt att berätta hur min sovsituation sett ut de senaste fyra månaderna.
Sängarna som residerar i London Hall är ca 140 cm breda, har en stålram med sylvassa hörn och en madrass med ett presenningsliknande överdrag. Detta innebär att även om man tror att det endast är en säng man har i sitt rum, så är det egentligen ett förklätt vapen. Ett vapen som är designat för att hugga sina inneboende i benen tills de förblöder, alternativt göra så dess ockupanter drunknar i sin egen svett (då presenning inte direkt är känt som ett material som "andas").
Skulle det dock vara så att vapnet inte lyckas med sina försök att förgöra sina ockupanter på dessa vägar har den även en plan B. Madrassen är nämligen inte designad som vilken madrass som helst, utan madrassen har en stor grop i mitten av sig. Detta innebär att hur man än ligger, så ligger man i en konstant nedförsbacke. Vilket resulterar i att man varje morgon vaknar upp med både nack- och ryggont, (något som inte direkt botas av att sitta framför dator och skolböcker dag ut och dag in).
Och om inte detta vore nog så har den även den finurligaste funktionen av alla: Att även om man nån gång skulle ha turen att bli av med detta sängvapen och kunna flytta tillbaka till en "vanlig säng" (läs, säng utan dödliga intentioner). Så kommer man aldrig kunna njuta av denna, då man efter fyra månader i denna madrass vant sig vid gropen och därmed kommer tycka att det är obekvämt att sova i en säng utan backar.
Som man bäddar får man ligga eller hur var det nu?
