Olika reaktioner när livsavgörande beslut tagits

3 nätter i min egen säng

Så där. Tillbaka i landet sen 72 timmar tillbaka. Julhelgen har kommit och gått och jag mår hur bra som helst. Missförstå mig rätt, jag har haft det jättebra därborta och jag är jätteglad att jag åkte, men sista månaden var en riktig pärs och så fort jag satte mig i bilen från London var det som en vikt började lyftas från mina axlar. Och när jag la mig i min alldeles egna, mjuka, ogropiga säng hemma i Viksjö, försvann den helt och hållet. Och nu är jag här. Hemma. Och känner mig som en helt ny kvinna.

2013 har varit ett bra år.

Och 2014 kommer bli ännu bättre.

Parlez-vous Français?

I morgon kl. 07.00 är det jag, Karlis, Eric, Sofia och Julie som sätter oss i bilen och lämnar London bakom oss för helgen. För sista gången innan det är dags att åka hem till Sverige lämnar vi pluggångesten och kör sju timmar norrut för att göra en weekend som turister istället. Destinationen? Montreal! Och då Montreal är känt för sin mångkulturella befolkning, sin europeiska arkitektur och det faktum att alla talar franska, tror jag vi kommer trivas utomordentligt.

Bon voyage!

Hemlängtan, check

Det var som att trycka på ON på hemlängtans-knappen
när jag såg den här bilden.

37 dagar

Så många dagar har jag kvar här på andra sidan Atlanten.

Känns skönt och vemodigt på samma gång.

Det är klart att det känns tråkigt att min tid här snart är över och att jag kommer bli tvungen att säga hej då till livet jag har skapat här. Men samtidigt ska det bli himla skönt att komma tillbaka till den svenska vardagen igen. Till MIN vardag. För fy fan vad jag inte har haft nån lugn och ro här borta. Tror inte jag haft en ordentlig Carro-dag på alla mina tre månader här. Och mitt psyke är inte gjort för sånt. Att leva med andra människor 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Med förväntningar om att man ska uppleva nya saker hela tiden. Ha kul hela tiden. Man får ju inte slösa bort den korta tiden man har här! Och samtidigt hinna plugga och prestera på det. Det blir rätt påfrestande efter ett tag.

Å andra sidan har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv tack vare det intensiva livet här. Vad jag klarar. Vad jag inte klarar. Vart mina gränser går. Hur jag uppfattas av andra människor. Hur jag uppfattar mig själv. Vad jag behöver för att känna mig trygg. Vad jag behöver för att kunna prestera. 

Jag tror jag kommer se tillbaka på de här månaderna av mitt liv som väldigt omtumlande månader. Men som ändå varit otroligt lärorika och som kommer ha gett mig ny uppskattning för mitt liv hemma och alla människor jag har i det.

Så. Jag tänker ta vara på de 37 dagar jag har kvar i det här landet. Men efter det är jag mer än redo att komma hem och ta mig an nya utmaningar i mitt älskade Stockholm, med min älskade familj och mina älskade vänner. Jag saknar er allihopa.

Paus i The Big Apple

Har börjat få överdos på livet här igen. Nästan så jag skulle behöva en Bradford-helg till så jag kan återhämta mig. Men istället är det inget mindre än New York City som står på agendan i helgen! Inte helt fel det heller. Ska bli svinkul att se staden igen - på riktigt den här gången. Visst jag har varit där förut, men bara för en kväll. Känns inte riktigt som att man kan säga att man upplevt New York när man endast varit där några timmar. Även om jag hann med en hel del under de timmarna:

http://carrokvinnan.blogspot.ca/2008/12/bildsession-1.html

http://carrokvinnan.blogspot.ca/2008/12/bilder-frn-top-of-rock.html

Men ser verkligen fram emot att få vara där lite längre den här gången så jag får chansen att känna av staden mer ingående.

Kulturkrockar

En av de roligaste grejerna med att vara här är alla människor man träffar från olika kulturer. Och då menar jag inte bara den kanadensiska kulturen. Var på middag ikväll med ett gäng internationella studenter; vi var tre svenskar, en danska, en indiska, tre spanjorer och en fransman. Och det var hur roligt som helst att sitta och lyssna på allas olika historier om hur det är "hemma hos dem". Vi täckte allt från sex och äktenskap till landsekonomier och monarkier.

Indiska tjejen har till exempel fem maids där hemma och gör sig redo för att åka hem och ge sig in i ett arrangerat äktenskap. (Något som hon för övrigt är helt okej med! Hon tycker bara att det är skönt att hon slipper fundera över kärlek och om förhållandet kommer hålla eller inte. Så länge han har ett bra jobb och bra familj så är allt lugnt. Och ja, hon kommer få godkänna honom innan - men det är mamma som ska hitta honom åt henne.)

Sen har vi spanjorerna som fortfarande bor hemma med familjen, något de förmodligen kommer fortsätta göra tills de gifter sig. Och danskan som berättar om hur folk röker på på gatorna i Danmark utan att någon säger eller gör något trots att det officiellt är olagligt.

Det är så sjukt hur olika det är runtom i världen. Och så underbart! Fatta hur det skulle varit om det var likadant överallt.

Kanadensiska kulturen då?

Alla pratar ju hela tiden om hur trevliga kanadensare är; vilket de också är. Men något som tillkommer den trevligheten är deras tendens att be om ursäkt för allting. Och när de ber om ursäkt så ber de verkligen om ursäkt. På riktigt. Gång på gång på gång på gång Något som vi sopa-saker-under-mattan-svenskar till slut bara vill säga "men jaaaa, give it a rest, så farligt var det inte!".

Sen har vi maten. Som precis som i USA är alldeles för söt. Spelar ingen roll vad man äter. Bröd? Fullt av socker. Mjölk? Sött som satan. Gräddfil? Snarare créme fraiche. Jag räknar med att vara grovt sockerberoende när jag kommer hem till Sverige igen - då blir det till att detoxa.

Och största grejen som vi fortfarande går och gapar över här (trots att vi varit här i över en månad nu) är hur tjejerna klär sig när de går ut! Alltså det är helt galet. Minimala klänningar som slutar en halv cm under rumpan med urringning ner till naveln. Shorts som slutar två centimeter ovanför skinkorna med urringad magtröja och klackar till. Och det spelar ingen roll hur man ser ut; tjock som smal, ful som snygg, alla går klädda så. Julie (från Danmark) har till och med fått frågan om hon är nunna för att hon hade en långärmad tröja på sig på en bar. (?!?!)

Så ja, det är en del kulturkrockar. Inget stort eller avsevärt jobbigt, men det är många små detaljer som skiljer kulturerna åt när man väl börjar gräva under ytan. Vilket vi planerar att göra mycket mer av!

En ännu snabbare snabbis

Ska iväg till Toronto i helgen! Greyhound-bussen går om en timme så sitter och slänger i mig frukost nu och väntar på att de andra ska komma förbi och hämta upp mig. Idag står shopping och McDonalds-lunch på schemat och ikväll väntar CN-tower och efter det efterfest med Avicii.

- Saaaaaay whaaaaat?

Japp, ni hörde rätt. Avicii ska spela i Toronto ikväll och har tydligen en efterfest på klubben The Uniun där vi nu står på listan. Så planen är att gå dit, hitta honom och säga "heeeeeej, vi är också svenskar, lek med oss!" och vara übercoola i VIP-rummet resten av kvällen. 

Over and out.

Två veckor i London

Nu har det gått två veckor sen jag satte foten innanför dörren till rummet som skulle bli mitt rum de kommande månaderna. Och vilka veckor det har varit. Dagarna har svischat förbi och de har fyllts av nya människor, nya platser, ny mat, nya uteställen, nytt språk, ny valuta, ja nytt allt. Så nu tänkte jag  att det var dags att visa lite bilder och introducera er för en del av mitt nya liv.

London Hall - mitt hem fram till jul

London Halls courtyard

Utsikten från min korridor på 5:e våningen

Room 510A

Byggnaden där Computer Science department håller till.
DSV har en del att leva upp till efter det här.

Themsen-floden som rinner längs campus.

Nya finingarna Sofia och Karlis!

Nya finingen Eric!

Western Mustangs heter skolans amerikanska fotbollslag.
Varje gång de gör mål skickar de ut en faktiskt mustang för ett segervarv runt planen.

Ett av inneställena här -
som man måste gå till före 22 om man vill ha nån chans att komma in!

Cheesy fries - klassiska bakismaten #eller?

The Works - som kan komma att bli nya favvorestaurangen.
SJUKT GODA HAMBURGARE!
Här ser ni deras snygga WC-skylt.

Thailand-konceptet #partyfingers har introducerats och tagit London Hall med storm.

48 timmar senare

I skrivande stund har jag varit i Kanada i ganska precis två dygn. Resan hit gick relativt bra. Det var oväder när jag mellanlandade i NY så väntan som skulle varit ca 3 1/2 timmar blev istället närmare sju. När jag äntligen kom fram till Toronto hade jag varit vaken i nästan 24 timmar och då jag bara sovit tre timmar natten innan jag åkte var det en ganska trött Carro som sa hej till Kanada för första gången.

Fina Cassy kom och hämtade mig på flygplatsen. Men i och med att det var så mycket senare än väntat så sket vi i att åka till hotellet som jag skulle bott på och åkte hem till henne istället.

Dag 1 i Kanada (igår) spenderades med Cassy på det så kallade "The Ex". Det är en marknad/tivoli som kommer till Toronto varje år. Där fanns allt från shoppingstånd och restauranger från alla världens hörn till galna karuseller och en linbana som åkte 40 meter(!!) upp i luften. Där gick vi runt hela eftermiddagen igår och åkte allt som kom i vår väg. Stackars Cassy som brutit benet hoppade runt på kryckor hela dan, men då hon var lika åksugen som jag var det inget som hindrade henne.

På kvällen mötte vi upp Cassy's kille Sean och åkte hem till hans föräldrar. Där satt vi på deras altan och drack vin (läs cider) ett par timmar och bara snackade vilket var hur trevligt som helst. De är verkligen supermysiga hela bunten de här kanadensarna.

Det har för övrigt varit superväder båda dagarna jag varit här! Närmare 30 grader och sol både igår och idag. Plus att det är jättefuktigt i luften så det är nästan lite Thailand-känsla när man går ut utanför dörren. 

Dag 2 i Kanada (idag) skjutsade Cassy och Sean in mig till downtown Toronto där jag hoppade på Greyhound-bussen mot London. Vid halv tre-tiden idag fick jag alltså min första glimt av staden som ska bli mitt hem de kommande fyra månaderna. Och vilken stad! Jag ska inte säga för mycket än, då jag bara åkte igenom den lite snabbt med buss och taxi. Men jag kan med 99 % säkerhet säga att jag kommer stormtrivas här.

Mitt boende sen då? Jag har flyttat in i en lägenhet på campus som jag ska dela med en till (men som inte flyttat in än). Vi kommer dela på badrum, kök och vardagsrum (om man nu kan kalla det ett vardagsrum) men ha var sitt sovrum vilket är jätteskönt. Det är väldigt mycket hotellkänsla över lägenheten, men får man bara bo in sig lite så kommer det säkert bli jättebra.

Då klockan nu slagit 22.18 och jetlaggen har gjort sitt är det jag som signar ut för kvällen. God natt alla godingar, men välkomna tillbaka att läsa om mina fortsatta äventyr i ett annorlunda London.

Vad gör vi?

Nu kör vi!

Skillnaden mellan nu och då

Hittade ett snart 5 år gammalt meddelande från mamma,

skickat nån månad innan min förra långresa:

Saknar henne så mycket att det gör ont.

Otålig

Om fem dagar och fyra timmar sitter jag i en bil på väg till Arlanda. De fem dagarna och fyra timmarna kan inte gå fort nog. Jag är redo att åka nu! Hela sommaren har jag gått runt och skjutit upp allt Kanada-planerande för jag har velat leva i nuet och njuta av den underbara svenska sommaren vi har haft. Men tiden har hunnit ikapp mig och de senaste veckorna har jag börjat inse att avresan närmar sig och jag har tvingats ta tag i fler och fler saker för att bli redo för avfärd. Och nu är jag det. Nu är jag redo. Jag har bokat min flygbiljett. Jag har betalat mitt boende. Jag har fixat höstens schema. Jag har planerat mina första två dagar i Toronto. Jag har en Cassie som hämtar mig på flygplatsen. Jag är redo att lämna Sverige bakom mig.

Men nej.

Det går inte. För det är fem dagar och sju timmar kvar tills planet lyfter. Och jag har inte packat resväskan än. Och jag har inte packat ihop lägenheten än. Och jag har inte löst bileländet än. Och jag har inte sagt hej då till alla än. Och listan bara fortsätter... Och jag har ingen energi att göra nån av de där sakerna för jag vill bara åka nu nu nu!

Jag har haft en underbar sommar i ett underbart Sverige. Men den är över nu. Jag är redo att avsluta kapitlet "The Summer of YOLO and KBK" och börja kapitlet "Carro gör London, Kanada osäkert".

Nu.

23 kg

En väska på 23 kg + handbagage är det jag får ha med mig när jag ska flyga halvvägs runt jordklotet och vara borta fyra månader. Det räcker ju gott och väl tänker ni, men så här brukar logiken i min hjärna se ut när jag ska packa:

Hur ska detta gå?

34 dagar kvar.

Flygbiljett bokad.

Canada here I come!

Ett helt annat London

Det verkar som att jag kommer spendera den kommande hösten i London. Japp, ni läste rätt. Men det är inte det London ni är vana vid, nej i slutet av augusti flyttar jag nämligen till London, CANADA. Ca två timmar från Toronto ligger London och Western University och väntar på att jag ska komma och tillbringa fyra månader där som utbytesstudent!!

Jag har halvt om halvt vetat om att det här ska hända sen i januari, men har inte riktigt vågat säga det högt då det fortfarande funnits risk för planerna att gå i stöpet. Men nu börjar det sakta gå upp för mig att det här faktiskt kommer hända...

Jag ska ut på äventyr igen!

Western University

London, Ontario, Canada - även kallat "the Forrest City"

Drömmen om äventyr

Sakta, sakta börjar vardagen krypa tillbaka. Men jag kommer fortfarande på mig själv med att inte se det gråa vädret eller känna den kalla kylan då mina tankar konstant försvinner tillbaka till Koh Samui och livet vi levde där.

Det är så sjukt för vi var bara borta i 10 dagar. Och vi var bara på Koh Samui i en vecka. Men det känns som att vi levde ett helt liv där. Ett liv fullt av nöjen, där allt var lätt och ingenting var komplicerat. Och det enda jag vill är att åka ut på ett nytt äventyr och uppleva samma känsla av frihet och öppenhet igen.

Drömmer mig tillbaka till Thailand...

Nu har det gått 32 timmar sedan planet landade på Arlanda och jag var tillbaka i Sverige igen. Sen dess har jag sovit i 12 timmar, varit på möte i sex och drömt mig tillbaka till Koh Samui resterande fjorton.

Något jag även gör i skrivande stund. Håller på och laddar upp bilder till barbrudarnas gemensamma dropbox samtidigt som jag skapar/lyssnar på en Thailand-spellista på Spotify och tänker på hur jävla underbart vi har haft det. Blir helt paff när jag tänker på hur lyckad vår resa faktiskt varit. Vi har solat, vi har badat, vi har shoppat, vi har festat, vi har skrattat, vi har gråtit, vi har träffat massa underbara människor, vi har gjort allt vi hoppades på att göra och lite till.

BBB+MickeiThailandinmyheartforever!