Konsten att stressa

De senaste åren har jag lärt känna mig själv rätt bra när det kommer till vart mina gränser går gällande stress. Mina tre år i NärS (och även hela Kanada-vistelsen), samtidigt som jag pluggade, testade min stresstålighet rejält och jag har efter det börjat förstå vilka situationer och kombinationer det är som gör mig stressad.

I och med detta har jag också blivit mycket bättre på att känna igen varningssignalerna för när jag närmar mig bristningsgränsen. Och det är ju jättebra! Men jag har dock börjat inse att även om jag känner igen varningssignalerna, så har jag ännu inte än kommit på hur jag ska hantera situationen alla gånger.

Tidigare har sakerna som skapat stress varit saker jag på ett eller annat sätt valt själv. Det har varit frivilliga uppgifter, sociala aktiviteter och saker som egentligen inte påverkar någon annan än mig själv. Och därmed saker som varit relativt enkla att ta sig ur rent praktiskt (även om det varit svårt mentalt till en början). 

Men de senaste veckorna är det jobbet som börjat skapa stress. Och jag har börjat märka av varningssignalerna. Men till skillnad från tidigare så räcker det inte med att jag ser varningssignalen och kan säga "okej, men då slutar jag med den här grejen som gör mig stressad så kommer stressen släppa efter en stund". För jobbet kan jag ju inte bara släppa. 

Så jag måste komma på vad som är lösningen när jag hamnar i en situation som gör mig stressad, men som fortfarande måste hanteras. För just nu känns det som att jag ser situationen. Jag ser varningssignalerna. Jag ser vad det är som gör mig stressad. Men jag vet inte vad jag kan göra åt det. Situationen ser ju ut som den gör.

Jag måste hitta ett sätt som gör att jag kan fortsätta hantera situationen, men utan att bli stressad av det. Eller snarare, hitta ett sätt som gör att jag kan hantera stressen så den kan ligga på en sån nivå att den inte påverkar mig negativt.

Kreativitet är nyskapande problemlösning.

Plana ut

22 juni. Idag har det gått exakt 5 månader och 2 dagar sen jag började jobba på C. Och i ungefär 5 månader och 2 dagar har jag mått hur bra som helst. Bergochdalbanan har åkt upp-upp-upp och det har varit lyckorus efter lyckorus.

Men börjar känna att det kanske börjar vända lite smått. Inte så att jag börjar må dåligt. Inte under några omständigheter. Men kanske är det så att bergochdalbanan börjat plana ut lite. Kanske är det så att vardagen börjar bli en vardag igen.

Om fyra veckor har jag semester. Tre veckors semester. Många tycker det är lite. Inte jag. Har inte känt något behov av semester faktiskt. Förrän nu. Nu känner jag att det ska bli ganska skönt. Skönt med ett litet avbrott. Och tror tre veckor kommer bli alldeles lagom. Tre veckors "miljöombyte" från vardagen så kommer jag vara tillbaka på topp sen i augusti igen.

För så är det ju med bergochdalbanor. Efter topp kommer dal och efter dal kommer topp. Och nånstans däremellan planar det ut.

6 dagar kvar - seg start

Efter ett mail-samtal från nya chefen har vi kommit överens om att jag jobbar min första dag på tisdag nästa vecka. Så det är fortfarande 6 dagar kvar tills nya livet, med nya rutiner, nya människor och ny dygnsrytm börjar. Och det är väl helt okej, men fan vad galet rastlös jag är efter att varit "ledig" i flera månader.

Har inte alls mycket planerat i veckan så försöker desperat hitta saker att fördriva sista tiden med. Speciellt om jag ska lyckas med min strävan att gå upp i ottan hela veckan. Nu i förmiddag är planen att jag ska ta mig upp och åka till Alexandra. Men även om klockan ringde för 45 minuter sen så ligger jag fortfarande kvar i sängen. Väldigt trött. Och jävligt kall!

Men, men, nu börjar magen kurra, så det blir till att lämna sängens sköna famn och röra mig mot kylskåpet för att fylla kroppen med energi inför denna nya dag.

7 dagar kvar

Klockan är snart halv elva denna nya måndagförmiddag och jag har redan varit vaken i över två timmar. Och ja, jag är ledig. Med absolut ingenting inplanerat förrän senare ikväll. Jag är uppriktigt förvånad över mig själv och att det var så enkelt att gå upp när klockan ringde tio över åtta.

Men så kommer det få vara nu den här veckan. För om inte mindre än sju dagar så börjar det nya livet. Arbetslivet. Nio till fem. Måndag till fredag. Inga undantag. Så för att det inte ska komma som en chock när jag behöver ställa klockan på 06 nästa måndag ska jag ta den här sista veckan av frihet och försöka få min kropp att inse att det är okej att gå och lägga sig före tolv på kvällarna och gå upp före åtta. (Även om tanken på att folk går och lägger sig klockan tio på kvällarna fortfarande känns helt absurd.)

Så uppgiften denna vecka är därför att ställa klockan supermegatidigt varje morgon, och faktiskt gå upp då, oavsett hur länge jag varit vaken kvällen innan. Så jag slipper gå runt som en zombie sen om en vecka och faktiskt kan vara lite trevlig och fokuserad på nya jobbet.

Och idag gick det alltså hur bra som helst. Har till och med hunnit vara ute på en morgonpromenad i snörusket:

C

Jag skrev på papper i torsdags. Det betyder att nu är det på riktigt, på riktigt. Jag ska börja nytt jobb. Ett riktigt jobb. Ett vuxenjobb.

Dagens fail

Christopher: Ska du på Networking-kvällen på onsdag?
Jag: Ja, ska du?
Christopher: Ja. Kul, då är vi flera som ska gå!
Carro: Åh, ska ni på Networking-kvällen?
Jag: Ja, ska inte du?
Carro: Nä, jag glömde ansöka i tid.
Jag: ...
Jag: Var man tvungen att ansöka???

Så jag ska uppenbarligen inte alls gå på nån networking-kväll på onsdag.

Natt 1 av 3

Sitter på nattbussen på väg hem med Macklemore & Ryan Lewis i lurarna. Lugn och skön kväll på jobbet. Bra helg bakom mig. Två nätter till sen en veckas ledighet framför mig. Mår allmänt bra. 

Jobbajobbajobba

I juni jobbade jag sammanlagt 120 timmar. Ett perfekt antal för att hinna tjäna pengar och samtidigt hinna ha ett liv (aka. uppleva the summer of YOLO and KBK). I juli kommer jag att jobba över 180 timmar. Så har inte riktigt lika mycket tid över till att leva livet den här månaden. Mitt schema ser ut som så att jag jobbar tre dagar, är ledig två, jobbar tre dagar, är ledig två, etc etc. Det kanske låter najs, men när man jobbar natt och dessutom kör långpannor hela tiden så är det sällan man hinner vila upp sig på de lediga dagarna innan det är dags att ställa in sig på jobb igen.

Men imorgon är min sista natt, sen är jag ledig hela helgen och då blir det feeeeest med Vapiano-brudarna. Måndag - onsdag jobbar jag tre nätter till men sen får jag vara ledig i hela sju dagar, wohooo! Då står bland annat fest i Kalmar på agendan, sen måste jag verkligen ta tag i allt som har med Kanada att göra. Känns som att jag satt alla tankar om framtiden på paus i huvudet den senaste månaden. Men har börjat inse att "framtiden" bara är sex veckor bort och att det kan vara dags att trycka på start-knappen.

Inflation!

Jaha, så sitter man här igen; fyra på morgonen och nyss hemkommen från jobb. Jag hade hoppats att dem här dagarna var förbi mig, men tydligen inte. Ja, ja, det gör inte så mycket med tanke på att jag fått över tusen spänn i dricks på bara två dagar. Wohoo! Värt det alla dar i veckan! Och min käre pojkvän har gått och skaffat sig ett nytt jobb han med så nu jävlar ska pengarna börja rulla in.

Släpp fångarna loss det är vår!

Jag tänker ignorera att det har gått två månader sen jag skrev sist och bara dyka rätt in i vardagen igen. Ska strax iväg till nya jobbet och är sjukt frustrerad över att jag fortfarande inte lyckats lära mig menyn. Den är sämst! Jobbar kväll varje dag till och med fredag den här veckan och jag tror helt ärligt inte jag jobbat så många dagar i streck sen typ oktober. Är osäker på om jag kommer överleva. Och i helgen har Steve bestämt att vi ska vårstäda heeela lägenheten (inklusive tvätta alla fönster)... Vi får väl se hur det blir med det.

Men våren är här i alla fall! Något jag njuter av varje gång jag går för att sätta på mig ytterkläder och inser att jag inte behöver min stora, tjocka, jobbiga vinterjacka längre. Släpp fångarna loss det är vår!

Helt slut!

Tänk att det ska vara så ansträngande att söka jobb. Jag tror jag skickat iväg kanske sex ansökningar idag och jag är helt slut i huvudet! Personligt brev efter personligt brev. Personuppgifter efter personuppgifter. Och löneanspråk! Vad fan är det meningen att man ska begära i lön?! Jo men jag vill ha 30.000 i månadslön tack, hoppas det funkar för er. Blöö!

Både jag och min dator känner oss så här just nu:

Vill ha!

På Karros tjejmiddag i lördags gjorde jag misstaget att spana in Lindas lilla iPhone-wallet av Michael Kors. Och nu är jag kär... Jag vill också ha ett sånt där gulligt litet paket att slå in min iPhone i! Jag har försökt hinta till Steve att det faktiskt är alla hjärtans dag snart och att jag gjort mig förtjänt av en liten pick-me-up-present så här i februaris grådaskiga vardag. Tvivlar på att han kommer "take the hint" men man kan ju alltid hoppas. Om inte annat får jag göra det till en grattis-till-nya-jobbet present från mig till mig. Ja, alltså... När jag hittat ett jobb vill säga. Än så länge har det stått ganska stilla. Men jag är positiv! Hur skulle någon inte vilja anställa mig liksom.