Lilla mamma

Här sitter jag, en söndagseftermiddag, med ett fullspäckat schema och åtaganden som tar upp all min vakna tid. Det som går igenom huvudet just nu är inlämningar, deadlines, framtidsplaner, examen, potentiella arbetsgivare, ekonomi-tänk, semesterplaner, osv, osv. Jag är mitt uppe i att leva mitt liv där dagarna flyter in i varandra och tidsuppfattningen är lika med noll. Och jag mår bra. Jag tycker om mitt liv. Jag tycker om vart mitt liv är på väg. Och jag inser att inte en tanke har lagts på att idag, söndagen den 9:e februari, är det fem år sen du lämnade oss.

Men så fort den insikten slår är det som att mitt liv stannar upp igen. För vart är du i allt mitt planerande? Vart är du i alla mina tankar om framtiden? Vart är du när jag lever och mår bra? Tanken var ju att du skulle vara med mig i alla de här stegen i mitt liv. Du skulle finnas där och vara stolt över mig. Du skulle ge mig råd. Du skulle stötta mig.

Du skulle bara vara.

Men du är inte. Du är borta. Och jag har lärt mig att leva utan dig. Och jag mår bra. Jag har fått det att fungera. Men det betyder inte att du är bortglömd. Det betyder inte att du inte saknas. Det betyder inte att varje gång jag kommer på att du inte är här så öppnas samma hål i mitt hjärta som skapades den där dagen för fem år sedan. Och att jag just nu inte vill något annat än att lägga ner skolarbetet, lägga ner projektarbetet, lägga ner tankarna om framtiden och bara åka hem och gömma mig under sängen tills världen där du fanns kommer tillbaka.

Jag saknar dig lilla mamma, och jag skulle göra vad som helst för att du skulle få finnas i mitt liv igen.

Skillnaden mellan nu och då

Hittade ett snart 5 år gammalt meddelande från mamma,

skickat nån månad innan min förra långresa:

Saknar henne så mycket att det gör ont.

At peace

Blev sugen på att skriva men vet inte riktigt vad jag vill skriva om. Känner mig så där härligt tankfull och fridfull på samma gång. Jag är nöjd med livet just nu. Jag lever för stunden. Jag känner inget behov av att oroa mig för framtiden. Och jag njuter varje dag.

Jag tänker en del på mamma. Som jag önskar att hon kunde vara här just nu så jag kunde dela med mig av lyckoruset jag känner. Hon skulle förstå. Hon skulle bli glad för min skull. Hon skulle bli lycklig av att se mig lycklig. 

Bästa känslan i världen var när jag kunde säga eller göra saker som jag såg gjorde henne stolt. Och jag tror hon skulle vara stolt nu. Av att se mig vara lycklig efter allt som hänt senaste året. Av att se mig vara på väg ut i världen igen. Av att se mig snart fylla 25 och vara precis där jag borde vara i livet.

Jag saknar henne så mycket att det gör ont. Men det är så det ska vara. Det ska göra ont. Den dagen det slutar göra ont är den dagen jag glömt henne.

Jag har känt mig så bortdomnad senaste året att alla känslor känns bra. Jag vill känna smärtan. Jag vill känna lyckan. Jag vill känna ilskan. Jag vill känna kärleken.

Jag vill leva.

Mammas dag idag

Har tänkt på dig extra mycket idag. Helt otroligt att det gått över fyra år sen vi träffades sist. Helt otroligt att det fortfarande kan göra lika ont när jag tänker på dig. Och idag är det din dag. Så idag känns det lite extra mycket. 

Do not stand at my grave and weep
I'm not there! I do not sleep!

I am a thousand wind's that blow
I am the diamond glints in the snow
I am the sunlight on ripend grain
I am the gentle autumn rain!

When you awaken in the morning hush
I am the swift uplifting rush
of quite birds in circled flight
I am the soft stars that shine at night

So do not stand at my grave and cry
As I am not there!
I didn't die.

Saknar lite extra mycket idag

Omnia mea mecum porto.

Depp-inlägg (nej, jag syftar inte på Johnny)

Så nu sitter jag här igen. Ensam i sängen med en laptop i knät.
Steve och jag träffas inte längre vilket känns skönt ena dagen och förjävligt andra.
Igår var en bra dag, idag är en förjävlig dag.
Och det hjälper inte att jag har två tentor om 2½ vecka som jag har noll motivation att plugga till. Eller att det fortfarande står kartonger överallt i lägenheten. Eller att jag inte sover ordentligt. Eller att det är svinkallt i lägenheten så jag håller på att bli sjuk igen. Eller att jag måste diska all jävla disk för hand. Eller att en av mina bästa vänner precis gjort slut med sin pojkvän. Eller att jag har två grupparbeten att göra. Eller att det enda jag vill göra just nu är att gnälla och bli tröstad av mamma...
Inte roligt just nu.
Men det är därför jag skriver här. Så jag kan få lite utlopp för allt jobbigt här och fokusera på det som är roligt i verkligheten istället. Som att jag har en sjukt mysig lägenhet som jag kan inreda hur jag vill. Eller att jag har världens bästa syskonbarn som kan ge mig energi när helst jag behöver det. Eller att jag trots att jag är student, inte är luspank. Eller att jag ska åka med på Sjöslaget på söndag. Eller att jag fått en ansvarsposition i NärS.
Meeeen just nu i denna stund är inget av detta särskilt kul...

Kära mamma

Häromveckan gick jag in i disken på jobbet, där killarna alltid lyssnar på musik, och kom på dem med att lyssna på Karlavagnen på radion. Japp, de "coola" disk-killarna som knappt förstår svenska satt och lyssnade på P4:s radioprogram Karlavagnen när de jobbade. Precis som du och jag brukade göra på landet för tio år sen innan vi skulle gå och sova. Och jag kom på mig själv med att tänka "Åh, det här måste jag gå hem och berätta för mamma!"

Men just det...

Det går inte.

Du är ju inte här.

Och att berätta det för någon annan är inte samma sak, för ingen skulle förstå och uppskatta det på samma sätt som du. Ingen förstår eller uppskattar nånsin nånting på samma sätt som du...

Men i hopp om att du kanske kan läsa det här, på ett eller annat sätt (let's face it, om de inte har internet-uppkoppling i himlen tycker jag du lika gärna kan flytta tillbaka) så skriver jag ner det här. Och hoppas att påminnelsen om våra otaliga somrar på landet gör dig lika glad inombords som de gör mig.